Upplyst augustikväll
Efter en skut-träff i Herrestaviken utanför Mariefred bogserar vi skutan Helene hem till Stockholm. Helene är också en skuta i 25 metersklassen som vi. Hon har fel på maskinen och behöver komma till hemmakajen för reparation. Det är i slutet på augusti och mörkt när vi närmar oss stan vid 10-tiden på kvällen.
Vi har tuffat på i vanliga 7 knop utan besvär, råstyrkan i vår 150 hästkrafter starka tvåcylindriga tändkula är fantastisk.
Under Västerbron tjoffar det till och plötsligt blir det alldeles ljust på däck, som av en gigantisk lampa.
Någon pekar uppåt akterut och jag lutar mig ut från styrhytten för att titta.
Jag ser en 2-meters eldslåga som blåser ut från skorstensröret, som en jättelik blåslampa med blåvit låga.
Skorstensbrand!!
Maskinen har haft lite extra belastning och blivit så varm så att den har lyckats få fyr på gammalt diesel och sot i ljuddämparen och skorstensröret.
Anders på Helene skriker: ”Släpp loss mig, jag klarar mig till kaj själv, stäng inte av maskin utan kör tills det slocknar!”
Vi fick reda på senare, att om vi hade stängt av maskin så hade det blivit jämmer och elände nere i maskinrummet på grund av värmeutvecklingen från brinnande diesel.
Nu börjar röret bli rödglödgat.
”För tusan, vi måste kyla maskinrumstaket med vatten”
Två man under däck och två man på däck pytsar vatten på trätaket som hotar att ta eld.
Vi far runt, runt på Riddarfjärden i en kvart med vår blåslampa som vackert lyser upp fasaderna på Norr- och Södermälarstrand.
Blåljus från brandbilarna som kommer körande och väntar på oss.
Vi bankar på avgasröret med en hammare för att lossa sotet som effektfullt far iväg i glödande flagor över vattnet.
Nu har sot och gammal diesel i ljuddämparen, stor som ett tomfat, brunnit färdigt och lågan slocknar. Ett helt annat ljud ifrån maskinen nu när allt sot brunnit upp. Förut, innan den ofrivilliga sotningen, lät det ”tjoff tjoff” nu låter det mera som ”dank dank” när maskinen är igång.
Sakta in nu mot kajen och förtöjning. Brandmännen kommer ombord och vi snackar en stund innan dom återvänder till stationen.
Nu råder lugnet igen och alla slappnar av…….
Oväntat kräftätande
Vi går i sällskap med våra båtvänners båt ”Sillabjörn” på väg mot Träskö.
Plötsligt sackar de efter och stannar. Deras motor har tystnat.
Vi vänder för att ta reda på vad som hänt.
En oljeslang till backslaget har spruckit och oljan ligger i kölsvinet. Oljan är gemensam för motor och backslag och då får motorn ingen smörjning heller.
Det blir bogsering.
Först går vi till Träsköfladen men där luktar det olja i hela viken så vi vänder och går in mellan Lindholmen och Kåpholmen och förtöjer vid Kåpholmen.
Djupt där och ankaret far ner med bra fart.
Jag Eva och lille Jonny tar vår jolle och far till Ingmarsö för att handla.
Vi slår till med kräftor för att skingra sorgerna lite.
På kvällen blir det kräftkalas. Mörkret råder och det är lite disigt och det enda ljus vi ser är en ankarlanterna från en annan båt på avstånd. Den lyser som en liten ljusglob i mörkret.
Myggen trivs, mest med Bosse för han dricker öl och vi andra som dricker vin, som är en surare produkt, klarar oss ganska bra från myggen.
Nästa dag blir det bogsering hem till Torsby.
Vi hissar signalflagga D som betyder: ”Håll undan för mig,jag manövrerar med svårighet”
De enda fartyg som respekterar signalflaggan visar sig vara militärfartyg.
Waxholmsbåtar och andra verkar inte bry sig.
Vi har 40-50 meter bogserlina och vid ett tillfälle är en seglare på väg att segla mellan oss och den båt som vi bogserar. Vi tutar och viftar och till slut fattar de faran och vänder tvärt.
Så småningom kommer vi fram och kan lämna av Sillabjörn vid hemmahamnen.
Allt väl
Bogsering i blåsväder
Vi ligger förtöjda på Ängsholmen alldeles söder om Ornö.
Yngsta grabben Ola och jag har tagit jollen en bit bort för att meta abborre. Det nappar då och då och vi får lite fisk.
Plötsligt hör vi någon som busvisslar inåt viken. Jag går runt en liten udde och ser att Kerstin, min fru står och viftar med armarna upp och ner på akterdäck.
En nödsignal!
Vi hoppar i jollen och far tillbaka till vår gamla 18 tons livräddningskryssare.
Kerstin berättar att Bosse har ringt och de har motorstopp och har ankrat precis norr om Mynäs stenar väster om Utö.
En medbringare till dieselpumpen har spruckit och motorn tvärdog.
Jag ringer och meddelar att vi kommer och har ungefär 45 minuter innan vi är där.
Vi kastar loss och stävar söderöver. Rejäl sjögång med nordlig vind när vi kommer ut på Mysingen.
Vi förbereder för bogsering under tiden när vi går.
När vi närmar oss ser vi att de ligger tämligen nära grunden men jag tror att vi klarar att gå akter om deras båt Petronella och de hotande grunden så att vi kan komma nära och få över en bogserlina och komma i rätt riktning för att börja dra.
Vi rundar deras akter och vi får över linan och kan börja dra samtidigt måste dom få upp ankaret som sitter hårt. De är tre man på ankarlinan och de står på fördäck som far upp och ner men så småningom får de upp ankaret. Nu börjar färden in mot Utö hamnen.
Först bogsering med lång lina för att dämpa rycken i pollarna.
Efter en gungig bogsering närmar vi oss inloppet till södra hamnen och vi tar upp Petronella och förtöjer henne vid sidan för att kunna manövrera lättare.
Telefonen ringer och det är svågern som ligger vid utöbryggan och undrar var vi är i skärgårn och undrar om vi kan träffas
”Alldeles strax, stick upp huvudet ur takluckan och kolla söderut så ser du oss” säger jag.
Det är fullt vid bryggan med endast bryggnocken ledig så vi förtöjer Petronella där och vi får lägga vår båt mot berget söder om bryggan.
På kvällen bjuds vi på bärgarlön av Eva i form av fläskkotletter ombord på Petronella.
Nästa dag far Bosse iväg tidigt till Micab på Lidingö för att införskaffa reservdelen till motorn.
Han blir borta nästan hela dan utan mat och 600-hundra kronor fattigare men en reservdel rikare.
Montering av den nya delen och sen start utan problem.
Allt väl.
Han går nog på!
Östermarsfladen Nåttarö.
På eftermiddan sitter vi på berget ovanför båtarna och snackar.
Åt norr har vi sikt mot hålet mellan Bötsudden och Oxholmen där man kan ta sig igenom för att komma in i Östermarsfladen.
Solen skiner, en lätt nordlig bris, ungarna leker och vi har det bra i värmen där på berget.
Så ser vi en seglare med fullt ställ runda Bötsudden och styra ner genom ”Oxhålet”.
-”Undrar hur det där går” säger Bosse som sitter bredvid ” han går nog på”
Man måste göra en s-kurva genom sundet för att gå klar från berghällarna under vattnet.
Jovisst, några sekunder senare smäller det till och båten får en rejäl slagsida.
Det ser lite kaosartat ut ombord, så vi tar varsin jolle och far dit för att hjälpa till.
Vi förlänger ett fall från masttoppen ner till en bergögla på Oxholmen och jag börjar bräcka så att båten lutar mera och kan komma loss från grundet.
Samtidigt drar Bosse segelbåten akterut med den ena jollen och så småningom kommer hon loss och skepparen och hans fru kommer ner i en lugnare sinnesstämning.
På frågan till skepparen: ”Hur kunde det där hända?” får vi svaret ”Det vete fan, hjärnsläpp kanske”
Men inga skador på båten, långkölad som tur var.
Mörkernavigation i september
I skymningen går vi från sommarhamnen vid 23-tiden och vi ska till klubbholmen på Norrgårdsön.
Vädret är fint ,ljummet i luften och vattnet nästan stilla.
Med Karklö på styrbordssidan ser vi månen som precis har orkat upp över skogskanten på Svartsö rakt föröver.
Månen är rödaktig i natt och snart har den gått ner igen.
Det börjar mörkna och snart ser vi bara enstaka ljuspunkter från stugor på öarna.
Vi rundar Trångholmens norra udde och styr ner mot grönpricken söder om Stora Hästnacken.
Med hjälp av strålkastaren lokaliserar vi pricken och vänder upp mot Gränö.
Snart ser vi Lådnakioskens lampor föröver.
Nu är det nermörkt och vi ser inte öarna, men med hjälp av navigator och radar klarar vi navigationen.
När vi kommer in i den smalare och kurviga delen av resan får vi lita enbart på radarn eftersom navigatorn inte hänger med i svängarna.
När vi girar in i Krokholmsviken får vi tända strålkastaren för att kunna hitta rätt och lägga till.
Strålkastaren når inte de närmaste 5-6 metrarna framför fören så Kerstin står på stävstegen med ena benet ute för att känna när vi är framme.
”Landkontakt!” och vi är framme klockan 01.
När vi förtöjt och stängt av motorn sitter vi i mörkret på det ännu solvarma berget och betraktar stjärnhimlen och lyssnar på tystnaden….
